Akrobat bebis

Den 18:e var det då dags för det där vändningsförsöket som vi helst hade sluppit. Hoppades in i det sista att skrutten skulle vända sej själv, googlade en massa på olika små husknep om hur man skulle kunna påverka den där inne så den kunde vända sej.. Men alla knep vi provade funkade tyvärr inte..
Så vi var rätt övertygade om att det inte skulle gå att vända den alls, inte ens med en doktors hand.

Kl 8 på morgonen skulle vi vara på förlossningen, Carina skulle vara fastande ifall skrutten skulle börja må dåligt och behöva komma ut.
Väl framme så togs vi emot av en Bm som visade in oss på ett rum, det var rummet där vändningen skulle ske. CTG kopplades på och skulle vara på en stund tills maskinen hade godkänt kurvorna. Så fick Carina även en nål i armen, där hon senare skulle få läkemedel så vändningsförsöket skulle kunna genomföras..
Efter kontrollerna så fick vi lämna rummet och gå och sätta oss lite i dagrummet, för läkarn skulle inte komma förrens efter 9.

Så kom doktorn, och det gick ruskigt fort.. Carina fick lägga sej ner, läkarn kollade med ultraljud hur skrutten låg. Bm sprutade läkemedlet, Bricanyl som ska göra så livmodern slappnar av dessutom får man en ordentlig hjärtklappning och blir skakig.
Så hävde sej läkarn mer eller mindre på Carinas mage och försökte snurra på skrutten bakåt, den korta vägen, men det gick inte.
Så tog han nya krafter och försökte att skrutten skulle göra en framåt kullerbytta istället. Det var riktigt kämpigt för Carina,  och tillslut sa hon ifrån att det fick vara bra.. Men då var det inte mer än 10 sekunder kvar sa läkarn och rätt som det var så var skrutten där den skulle. På huvudet men rumpan upp!!
Med ett nytt ultraljud så bekräftade läkarn att det faktiskt hade lyckats! Helt otroligt, vi var helt inställda på att det faktiskt inte skulle funka. Fast det fanns ju inga garantier för att den skulle stanna i det nya läget, men hoppas kan man ju alltid
Så var det dags för ett nytt CTG, i 1 timma skulle det vara på nu. Man ville se så skrutten verkligen gillade läget, och enligt kurvorna och värdena så gjorde den faktiskt det. Dock var den inte lika sprattlig som den har vart innan, men inte så konstigt kanske, stackarn var väl helt chockad över vad den precis hade behövt va med om.

Sen var det dags för Carina att äntligen få äta, vi fick fika båda 2 och det var verkligen nåt vi uppskattade. Mest för att det var ett kvitto på att det nu var över, inget mer vändningsförsök.
För om den nu var så att skrutten snurrade tillbaka så fick det räcka med "magmosande", en gång räckte!

Resten av dagen kraschade vi i soffan, helt utmattade från förmiddagens upplevelser,

På fel köl

I måndags var det dag för ett bm besök igen. Som vanligt så skulle magen mätas, blodtrycket tas och lyssna på skruttens hjärtljud. Och så skulle det kollas efter vad som var upp och ner denna gång..
Som vi var ganska övertygade om så låg skrutten med huvudet upp och fötterna ner, vilket innebär att det kommer att bli vändningsförsök..
Dessutom så var måtte på magen inte till bm belåtenhet, den hade inte växt så mycket som den borde ha gjort. Och med tanke på vändningsförsök så vart dom oroliga för att det inte skulle finnas tillräckligt med fostervatten för vändningen.  Så det blev till att gå till förlossningen för att kolla upp skrutten... Blev lite omtumlande för oss, vi skulle ju bara till bm som vanligt och nu var det förlossningen nästa....

1 timma senare satt vi på ett rum på förlossningen och väntade på en bm där. Tillslut kom hon och förklarade att det skulle tas CTG, 2 stora hockeypuckliknande grejer sattes på Carinas mage. Den ena mätte skruttens hjärtslag och den andra mätte sammandragningar. Så i nästan 30 min låg Carina med hockeypuckarna på magen, jag fick sitta i en fotölj brevid och höll handen.
Så kom bm in och talade om att hon var jättenöjd med CTG mätningen och att vi skulle få gå in i nästa rum för att göra ultraljud..
Det var läkaren som skulle göra det.. Vi behövde inte vänta länge förrens han kom. Han förklarade att dom inte misstänkte nåt men ville bara kolla för säkerhets skull. Så nu fick vi titta in till skrutten igen och se hur läget var.. Som vi hoppades på så var allt i sin ordning, tillräckligt med fostervatten fanns det.

Vi var lättade när vi fick lämna förlossningen och bege oss hemmåt. Eller, Carina fick åka hem och jag fick återgå till arbetet..
Den kvällen var vi helt slut båda 2.

Imorn är det vändningsförsök, känns lite sådär. Vill ju inte att dom ska knöla för mycket på skrutten,  men kanske att den vänder sej så vi slipper snitt...

Bebis med stor vilja......

Så har månaderna tickat på.

Nu är det bara 27 dagar kvar till BF och vi börjar nog bli redo för att ta hand om en liten skrutt.
Vägen hit har vart ganska problemfri, Carina har mått grymt bra och bara haft ont av foglossning nån dag efter att ha grejat för mycket.
Idag jobbar hon sin sista dag och sen ska hon vara hemma och ta det lugnt, och vila. För just nu är det dåligt med sömn på nätterna för Carinas del. Men hoppas verkligen det blir bättre för henne nu när hon kan vila när hon vill under dagen..

Tiden har gått så vansinnigt fort! Det kändes så långt borta när vi plussade, men nu är det mindre än en månad kvar tills vi får träffa den som vi pratat med varje dag och klappat på i magen..

Dock är det nu så att vi står inför att bebisen inte har vänt sej och ligger i säte, alltså med rumpan ner.. Så på måndag blir det ett extra besök hos BM för att kolla läget, har den inte gjort nån kullerbytta så blir det vändnings försök.. Vi hoppas verkligen att den kan få till en kullerbytta och hamnar rätt så det kan bli en vanlig förlossning. Annars blir det snitt, inget vi vill men går det inte att vända bebis så går det inte.....

Roliga händelser

Har många roliga berättelser från tiden som har gått..
Dels den om när Carina ringde och skulle ha en tid för inskrivningssamtal hos BM. Hon berättade om vår "siuation" och att vi ville ha en BM som accepterade våra val i livet och inte hade nåt emot att det var 2 tjejer som skulle ha barn. Den hon pratade med sa då att vi skulle få en  BM som var van vid ungdommar... Ungdommar!! Hahah, ja Carina är 36 och jag är 32, men vi förstod vad hon menade, men det lät ju rätt roligt.
Men hon har verkligen vart superbra BM, en rak människa som säger hur saker och ting är och inte förskönar nåt..


Sen har vi den gånger när vi skulle på föräldrarkurs, vi visste att en av dom som höll i det var vår BM. Men vi hade ingen aning om att den andra var den BM som vi hade träffat för att ta proverna inför inseminationen... Så när vi kom till lokalen så stod båda 2 utanför och vår BM började pratade lite med oss och den andra hälsa på oss och bara log. Det var precis som att hennes cirkel slöts då. Dom har väl garanterat pratat om oss men man såg verkligen att det gick upp ett ljus för henne när hon kunde lägga ihop dom 2 ggr med provtagningarna med denna ggr när Carina kom med en mage och vi skulle delta i föräldrarkurs. Jag och Carina har pratat endel om den där ggr när proverna skulle tas och undrat vad hon tänkte så det var rätt kul att se hennes reaktion.
Efter det mötet så hälsade hon glatt på oss nästa ggr vi var hos BM och hon frågade hur läget var.

Ingen mera hemlighet

Att berätta för familjerna var något vi verkligen hade väntat på. Att tillslut få berätta vår hemlighet och sluta med dom vita lögnerna..

Vi började med mina föräldrar. Jag, Carina, min mamma och pappa och min ena broder satt vid deras köksbord och åt middag, och bara väntade på rätt tillfälle... Och det fick bli när min andra bror klev in i köket.. Jag reste mej och hämtade ultraljudsbilderna och sa att vi hade lite kort att visa..
Mamma öppnade kuvertet och fattade först inte vad det var hon tittade på, sen utbrast hon "det var en jädra tur jag satt ner" Ingen annan runt bordet fattade vad hon vimsade om, men ganska snart fick dom andra se bilderna med och snart var samtalet igång om När? Var? Hur? Och naturligtvis tyckte dom att det var ruskigt roligt.

Sen var det Carinas föräldrar som stod på tur. Hos dom tiggde vi till oss en fika som så många ggr förut. Satt och pratade lite om allt och ingenting, tills vi sa att vi hade lite bilder att visa. Carinas mamma fick kuvertet och öppnade.
Hon tittade på dom, och tittade på oss, tittade på korten igen och frågade om det var vad hon trodde.
Sen frågade hon vem av oss det var. Carinas pappa började gråta, precis som vi hade trott, och sen kom även frågorna från dom.
Vi trodde att dom redan hade räknat ut att Carina var gravid (med tanke på att hon inte drack så mycket kaffe och undvek endel saker), men dom hade inte anat nåt alls. Eftersom vi hela tiden har sagt att vi inte skulle ha barn så hade dom inte ens funderat i dom banorna.

KUB-testet

Veckorna tickade på  efter plusset.
Eftersom vi inte ville berätta för någon innan vi hade gjort första ultraljudet och sett att allt var ok så var det bara att lossas om som att allt var som vanligt. Förutom att Carina alltid körde när vi var bortbjudna och att hon drack väldigt små mängder med kaffe. Våra familjer reagerade på det där med kaffet och då fick vi ta till en liten nödlögn om att hon var risig i magen eller att vi precis hade druckit. Och dom köpte förklaringarna...

Tid till Kub test bokades. Kub innebär att man kollar sannoligheten för att barnet skulle ha nån DNA avvikelse, tex risken för Downsyndrom. Men det var inte därför vi bokade tid, för vi ville ha ett ultraljud och se så allt var ok med skrutten..

26:e Juni i vecka 11+6 skulle vi få titta in. Tror aldrig jag har vart så nervös, Carina hon var superlugn och sa att det är inte så mycket vi kan påverka. Är det inte ok så är det inte ok, då får vi försöka igen...
Men så fort barnmorskan tog uldraljudsproben på Carinas mage så såg vi det vi ville se, ett liiiiiitet hjärtat som tickade på som bara den :D
Allt var bara bra med den och risken för Downsyndrom var väldigt liten. Men det viktigaste var ju att det fanns ett litet liv med viljan att stanna där.
Vi fick med oss en massa bilder hem som vi knappt kunde sluta titta på, försöka fatta att vi faktiskt skulle få bli den lilla skruttens föräldrar.

Nästa steg blev att berätta för våra familjer.

Test dagen

2 veckors väntan på att få kissa på en sticka....
2 väldigt långa veckor om ni frågar mej.
Men så kom dagen. Den 3:e maj.

Jag hade vart jour på fredagen och kom hem på lördag morgonen och möttes av Carina i dörren.
-"Du får kolla på stickan som ligger på toa, jag vågar inte"
Ja det var ju inget annat att göra än att sträcka sej efter stickan och bestämma sej för att kolla, och önskade för allt vi var värda att det inte skulle vara ett - bara. Men var ganska säkra på att det är nog det, för vi skulle ju åka fler ggr till Stork, så hade dom ju sagt.

Den känslan som kom, när jag tittade ner på resultateat, det går inte att beskriva. Det var ett +!!
-"Älskling, det är positivt!! Vi ska ha barn!"
Lika tårögda båda två så kramades vi och skrattade.
Nu skulle resan börja på riktigt, 40 veckor hade vi framför oss....

Make Baby!

Då var det bara att göra sej iordning och sätta sej i bilen och åka mot Köpenhamn. Eftersom Carina inte gillar broar och tunnlar så var Öresundsbron inget alternativ, det blev färjan från Helsingborg.
Tiden det tog att köra till färjeterminalen klockades, vad biljetten kostade memorerades, färjans restid och resan från Helsingör till Köpenhamn noterades med. För denna resan skulle vi komma att göra några ggr innan det tog sej, det var ju så hon hade sagt barnmorskan.
När vi kom till Köpenhamn så hade vi läst som andra hade skrivit att parkeingshuset vid Tivoli var smidigt att ställa i och att man sen fick gå Ströget och nån tvärgata fram till Storkk. När bilen var parkerad så kollade vi på klockan och började gå mot Stork, allt var ju tvunget att klockas, så vi visste hur lång tid allt tar. Hur mycket tid man behöver nästa ggr..

Vi hittade till Stork efter ett litet tag, men vi var ute i riktigt god tid så vi passade på att sätta oss på en uteservering och intog lunch i den härliga vårsolen.
Mätta och ordentligt förväntansfulla så traskade vi mot stork.

I receptionen fick man anmäla sej och skriva på lite papper och så klart skulle betalningen avklaras med. Sen var det att sitta ner i soffan och vänta på att det skulle bli vår tur. Det spelades lugn musik och kändes som att det bara var vi där. Vi behövde inte sitta och vänta länge förrens en trevlig tjej , barnmorskan, kom och frågade om vi var Emma och Carina. Hon visade oss in i ett rum med en liten soffa, 1 bord, 2 stolar och en brits, även där kändes det rätt ombonad och härligt.
På bordet framför oss låg det en förpackning med en spruta i, där i låg soldaterna som bara väntade på att få börja sin resa.......
Barnmorskan hade lite frågor, förklarade hur det går till med en insemination och sen undrade hon om vi hade något vi undrade över.... Sen var det dags, det skulle "göras barn"......

Efteråt fick vi ligga på britsen tillsammans en stund, men vi tyckte mest att det vore skönt att bara få börja resan hemåt. Så vi lämnade rummet, stängde dörren till stork och gick mot parkeringshuset. Med stora förhoppningar om att vi kanske kunde få bli föräldrar...

På vägen hem var jag nog rätt tankspridd, samtidigt som jag skulle försöka hitta rätt väg ut från Köpenhamn så pratade vi om vad vi precis hade fått va med om.. Så nånstans brast det i min körning, jag skulle byta fil och glömmer både att blinka och att titta ordentligt åt höger. I sista sekund upptäcker jag att det är en bil snett bakom mej som jag håller på att köra på. Svänger tillbaka och tittar bakåt i spegeln.
Helvete Älskling!! Jag har nästan kört på en dansk polis!
Blåljusen åker på och jag får svänga in till kanten. Efter diverse förmaningstal av konstapeln så får vi tillslut fortsätta vår resa hemåt. UTAN att få böter, men jisses vad vi garvade!

Väl framme med båten i Helsingborg så får vi köra av och kör genom hamnområdet, då blir vi stoppade i Tullen...
Får frågan om vi har nåt att förtulla, och så tittar dom in i bilen, precis som dom letade efter nåt.... Men ganska snabbt fick vi lämna området och bege oss på riktigt hemåt...
Snacka om att vi har skrattat åt detta många ggr... Var precis som om dom kände det på sej att vi "smugglade" nåt.. Haha