Akrobat bebis

Den 18:e var det då dags för det där vändningsförsöket som vi helst hade sluppit. Hoppades in i det sista att skrutten skulle vända sej själv, googlade en massa på olika små husknep om hur man skulle kunna påverka den där inne så den kunde vända sej.. Men alla knep vi provade funkade tyvärr inte..
Så vi var rätt övertygade om att det inte skulle gå att vända den alls, inte ens med en doktors hand.

Kl 8 på morgonen skulle vi vara på förlossningen, Carina skulle vara fastande ifall skrutten skulle börja må dåligt och behöva komma ut.
Väl framme så togs vi emot av en Bm som visade in oss på ett rum, det var rummet där vändningen skulle ske. CTG kopplades på och skulle vara på en stund tills maskinen hade godkänt kurvorna. Så fick Carina även en nål i armen, där hon senare skulle få läkemedel så vändningsförsöket skulle kunna genomföras..
Efter kontrollerna så fick vi lämna rummet och gå och sätta oss lite i dagrummet, för läkarn skulle inte komma förrens efter 9.

Så kom doktorn, och det gick ruskigt fort.. Carina fick lägga sej ner, läkarn kollade med ultraljud hur skrutten låg. Bm sprutade läkemedlet, Bricanyl som ska göra så livmodern slappnar av dessutom får man en ordentlig hjärtklappning och blir skakig.
Så hävde sej läkarn mer eller mindre på Carinas mage och försökte snurra på skrutten bakåt, den korta vägen, men det gick inte.
Så tog han nya krafter och försökte att skrutten skulle göra en framåt kullerbytta istället. Det var riktigt kämpigt för Carina,  och tillslut sa hon ifrån att det fick vara bra.. Men då var det inte mer än 10 sekunder kvar sa läkarn och rätt som det var så var skrutten där den skulle. På huvudet men rumpan upp!!
Med ett nytt ultraljud så bekräftade läkarn att det faktiskt hade lyckats! Helt otroligt, vi var helt inställda på att det faktiskt inte skulle funka. Fast det fanns ju inga garantier för att den skulle stanna i det nya läget, men hoppas kan man ju alltid
Så var det dags för ett nytt CTG, i 1 timma skulle det vara på nu. Man ville se så skrutten verkligen gillade läget, och enligt kurvorna och värdena så gjorde den faktiskt det. Dock var den inte lika sprattlig som den har vart innan, men inte så konstigt kanske, stackarn var väl helt chockad över vad den precis hade behövt va med om.

Sen var det dags för Carina att äntligen få äta, vi fick fika båda 2 och det var verkligen nåt vi uppskattade. Mest för att det var ett kvitto på att det nu var över, inget mer vändningsförsök.
För om den nu var så att skrutten snurrade tillbaka så fick det räcka med "magmosande", en gång räckte!

Resten av dagen kraschade vi i soffan, helt utmattade från förmiddagens upplevelser,