Adoptionsprocessen

Att bli juridisk förälder till lilla L har vart en egen liten resa... Men vi har vart ganska pålästa genom googlande och olika forum på nätet, och vi insåg att det är något som kommer att ta lite tid..

November 2014 tog vi kontakt med familjerätten i vår kommun och berättade att vi ville dra igång ett nedläggande av faderskapet ang bebisen. Ett möte bokades in ganska så snart efter telefonsamtalet.
Familjerätten låg i samma lokaler som socialkontoret, i ett väntrum med möbler som var fastskruvade rakt ner i golvet satt vi. Efter en liten stund kom kvinnan vi skulle träffa och hämtade oss, vi vart insläppta genom en låst dörr och visade genom korridorer och in i ett litet rum. Där inne stod det ett stort runt bord i mitten med 2 stolar på vår sida och 2 stolar på andra sidan med en flyktdörr bakom.

Vi fick träffa 2 väldigt trevliga kvinnor som hade hundra frågor om det mesta som rörde vårt kommande barn. Var, när, hur, våra tankar kring allt om att bli föräldrar och mycket mer. Framför allt var dom väldigt nyfikna eftersom dom aldrig hade haft hand om ett sånt här ärende.
Men eftersom inte barnet var fött så kunde dom inte göra mer än att anteckna det som framför allt Carina sa, för nån annan än hon kunde inte kräva att faderskapet skulle läggas ner. Enligt byråkratin var jag som vilken vän som helst som följde med..

Så var det bara att vänta på att världens finaste unge skulle komma till oss, för visst är det väl så alla föräldrar tycker om sitt barn. Det finns inget sötare än just deras barn :D
8 Januari kom den där söta ungen, och i några dagar njöt vi bara att det lilla livet som hade kommit till oss. Men ganska så fort började tankarna gå på att vi måste ta kontakt med familjerätten och dra igång hela processen.. Vi hade dock missuppfattat dom lite, för vi behövde inte göra nåt mer när det gällde nedläggningen av faderskapet, det enda som fattades i dokumentet var lilla L personnummer och det kom automatiskt till socialkontoret. Så nu var det bara på att vänta på ett beslut från socialnämnden så att vi sen kunde gå vidare med adoptionen.

Och så kom beslutet vi hade väntat på. faderskapet var nedlagt!

Under tiden vi väntade på det så hade vi redan skickat in papper till tingsrätten. Varsitt brev skickade vi in, jag fick skriva varför jag ville adoptera min dotter och Carina fick skriva varför hon ville att jag skulle adoptera hennes dotter.....
Såklart skulle det sättas in pengar till dom med så att dom överhuvudtaget ville läsa våra papper...

Gick inte lång tid efter att vi hade skickat in papperna tills att familjerätten ringde och ville påbörja adoptionsprocessen på riktigt. Ett möte bokades in och denna ggr var det jag som skulle stå i fokus.

Så satt vi igen i väntrummet med fastskruvade möbler, samma kvinna som sist kom och hämtade oss. Återigen vart vi insläppta genom den låsta dörren, men denna ggr vart vi invisade på kvinnans kontor. I en mer avslappnad miljö än sist slog vi oss ner runt ett runt bort.
Då var det dags för alla miljoners frågor, och det var verkligen frågor om allt.
Eftersom dom aldrig tidigare hade vart med om denna sortens adoption så ville dom att det verkligen skulle gå rätt till, så dom sa att dom gör hellre för mycket än för lite..

Efter 1 timmars utfrågningar så vart det dags att bestämma datum för nytt besök. Denna ggr skulle dom komma hem till oss och se hur vi bor.
Hembesöket var verkligen avslappnat och det kändes som man satt och pratade med vem som helst, 1 timma pratades bort. Fick reda på att dom ville ha utdrag från kronofogden och försäkringskassan så att dom hade på papper att jag inte hade massa skulder och att jag inte hade vart långtidssjukskriven de senaste åren. Sen var det bara för dom att skriva ihop allt dom hade fått reda på och lämna dokumentet till socialnämnden som skulle besluta i ärendet 27:e april. Sen skulle dom skicka ärendet vidare till tingsrätten och så var det bara för oss att vänta.....

11:e maj fick jag ett sms från Carina, posten hade kommit och ett brev från tingsrätten till mej fanns med. Eftersom jag var på jobbet så bad jag henne öppna det!!
Där stod det vi hade väntat på, äntligen var jag juridisk förälder till lilla L!!
På dagen 4 månader efter att lilla L föddes så togs beslutet att jag även på pappret är hennes mamma.

Nu kan vi leva som en "normal" familj, om det nu finns nåt som kan kallas normalt..........

Äntligen!

Idag kom brevet vi har väntat på. Nu är jag äntligen juridisk förälder till lilla Loo!!

Vardag

Man kan tro med tanke på inläggen här att vi inte gör annst än att grubblar. Men vi pysslar med det mesta på fritiden.. Ett av intressena är geocaching - en slags skattletande aktivitet... Man får både frisk luft och motion, dessutom får man se platser man aldrig hade sprungit på annars. Vi har tex suttit på ett berg, fikat  och blickat ut över stora delar av kommunen ända bort till horisonten..
Alla platser är inte extravaganta men unika i sitt slag.

Tankar

Jag är väldigt tacksam för att vi lever i ett land där alla har rätt att älska vem man vill och att alla sortes familjekonstellationer är tillåtna, dock inte accepterade av alla men ändå att man har rätten till det som alla "vanliga" människor ser som rättighet och självklarhet.
Men det är en lång bit kvar tills  HBTQ personer befinner sej på samma trappsteg som hetro i familjefrågan..

Om man jämför ett gift hetropar som är nyblivna föräldrar mot 2 gifta flator som är nyblivna föräldrar så är det stor skillnad. Hetropar behöver aldrig få frågan "hur gjorde ni barn", "vem är pappan/donatorn" , "hur kom ni fram till vem som skulle bära barnet". Och framföra allt så blir båda juridiska föräldrar när barnet föds utan några som helst funderingar. Men vad är det som är så självklart att det faktiskt är mannen i det gifta paret som är den biologiska pappan?

För vår del så har vi hela tiden vart öppna med hela processen kring att bli föräldrar och har svarat på alla frågor. Har hela tiden tyckt det är viktigt att folk i vår omgivning förstår och inte kommer på egna historier om hur vår älskade lilla L kom till. Och framförallt hur vi tänker.
Men det jag blir arg på är att trots att jag älskat vårt barn sen innan hon var född, och att jag har vart med och "tillverkat" henne så har jag ingen som helst rätt att kalla mej juridisk förälder förens jag har ansökt om adoption. Absurt att man måste adoptera sitt eget barn! och det är enbart för att vi inte tog hjälp av den svenska sjukvården utan vände oss till klinik i Danmark. Blir "straffad" för att vi valde att ha en okänd donator, för i Sverige så är donatorn känd och barnet har rätt till att ta kontakt med den den dagen barnet fyller 18. Men varför? Kan förstå att barnet kanske undrar om sin genetiska bakgrund, men nåt annat än en donator är ju inte den personen. Det är aldrig nån som kommer att få kalla sej pappa eller förälder, att vara förälder är djupare än så.
Vi anser att donatorn är bara nån som har hjälpt till, precis som att någon donerar blod så har den personen donerat DNA för att någon ska kunna skaffa barn.

Om vi hade valt att skaffa barn via den svenska sjukvården så hade jag blivit juridisk förälder när lilla L föddes, men kan fortfarande inte förstå vad skillnaden i lagstiftningen är. För hon hade fötts på samma sjukhus, blivit folkbokförd på samma adress och fått samma föräldrar.
Jag känner mej lika mycket som förälder som vem som helst, men den som kommer i kläm är trots att lilla L. För om det skulle vara så att Carina skulle förolyckas innan adoptionen är genomförd så har L ingen som kan föra hennes talan, även om jag är hennes mamma så får jag inte föra hennes talan för på pappret är jag inte hennes förälder... För mej är hon min till 100% i både kött och blod men enligt byråkratin så är hon bara ett barn som råkar bo på samma adress som mej..